Historia

Sillebotten är först omnämnd i offentliga register 1554. Detta innebär dock inte att historien börjar där. Silleruds församling kan spåras tillbaka till 1200-talet men som på många andra platser i Sverige innebar Gustav Wasa och reformationen att väldigt lite är känt från områdets historia under tidig medeltid. Katolska kyrkans handlingar förstördes till stor del. Det finns trots allt spår i området från den här tiden. Sillerud var en pilgrimsled vilket gett spår i flera ortnamn. Kyrkoherden i Svanskog, C-A Högmer, har i sina böcker beskrivit den här tiden i västra Värmland och hur den huvudsakliga pilgrimsleden mot Trondheim och Nidaros gick från Ämmeskog över Fjällane och Tranhem (som fått sitt namn från just Trondheim) vidare genom Sillerud och Korsbyn upp mot Norge. Man passerade då Sillebotten.

Det finns också naturnamn i området som berättar en historia om gamla kyrkvägar. Mellan Sillebotten och Fjällane passerar man ”Brurekleva” och ”Offerrösera” och mellan Fjällane och Ämmeskog finns ”Kyrkemossen”. Samtliga är typiska för platser längs gamla vägar som man gick till kyrkan. Vägar och kyrkor som sedan länge försvunnit men där namnen finns kvar.

Det finns också spår av en än tidigare historia i Sillebotten. Området runt Östra Silen är rik på fornlämningar. Vid Ostekasen har hittats flera verktyg från stenåldern och på Korpeberg finns två kända hällkistor från stenåldern. Den ena som grävdes ur på 50-talet innehöll det rikaste fyndmaterial som hittats i en värmländsk hällkista.

Med pilgrimsvandringarna följde också pesten. Den här delen av nuvarande Dalsland och Värmland drabbades särskilt hårt och stora delar av befolkningen dog i sjukdomen. Två ortnamn Rök och Ödebyn vid Svanskog minner om den här tiden. Men det var inte bara pesten som plågade människorna här. År med missväxt och hunger hörde också till bilden. Och inte nog med det – man blev också indragen i krigen mellan den svenske och danske kungen. Den danske kungen uppmanade norrmän som då tillhörde Danmark att angripa den västra delen av Sverige för att på så sätt låsa åtminstone en del av den svenska krigsmakten vid gränsen mot Norge. Enligt C.A. Högmer (Svanskog Del I, II) utnyttjade norrmännen Silensjöarna för sina angrepp. Man kom på vintern över isarna och brände byar och tog det som fanns av värde. 1645 var det Sillebottens tur att angripas och eldas ner. Hjälp från den svenske kungen och hans krigsmakt kom sällan och det enda försvar man hade var att anlägga vårdkasar för att larma om angrepp och att sedan fly till skogs med vad som var av värde. Vårdkasberget ute på Egenäs har fått sitt namn från den här tiden.

Det kom bättre tider. Under 1700-talet växte befolkningen kraftigt mycket tack vare inflyttning från Finland och även Romer. De senare bytte snabbt till svenska namn för att undgå förföljelse. Finländarna röjde och brände skog för ny jordbruksmark och då gärna i höglänt terräng. Flera ortnamn finns kvar från den här tiden och Finnbråtsberget och Finnebråten är några bra exempel på detta.

Med 1800-talet kom ångbåtstrafiken till Silensjöarna. I Göteborgsposten den 14 juni 1870 kunde man läsa hur man kunde resa mellan Sillebotten till Göteborg med Ångfartyget Werner Eriksson. Detta var en de första ångbåtslinjerna som trafikerade sjöarna fram till 1930-talet. Ångfartygen innebar stora förändringar för bygden genom att det nu var möjligt att transportera förnödenheter på ett helt annat sätt än tidigare. Ångbåtarna innebar också en ny möjlighet att resa ut i världen inte minst som emigranter till det stora landet i väster. Många emigrantresor startade säkert i Sillebotten. Där gästbryggan nu ligger fanns den gamla ångbåtsbryggan. Hamnkontoret låg där byalagets föreningslokal ligger nu.

1800-talet innebar också effekter av industrialiseringen. Den växande pappers- och massaindustrin längs sjöarna behövde råvara. Det var bakgrunden till västra Värmlands första järnväg. En järnväg ”vildmarksexpressen” gick från Grinsbyn till Sillebotten. Med järnvägen kunde man transportera timmer från Stora Bör till Östra Silen för vidare transport till pappers-och massabruken. Den gamla järnvägsbanken finns kvar och har använts till delar av vandringsleden. Ångbåtstrafiken på sjöarna fick på 1900-talet konkurrens av en ny järnväg mellan Åmål och Årjäng och ångbåtarna fick till slut på 30-talet upphöra med sin trafik.